Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1852, sida 2

de vildt ett par tum Öfver hans Öron, men under detta syntes någonting som liknade ett par menniskoögon, hvilka stirrade fram ur ett snösprängt virrvarr af skägg och hår. Mannen hade tydligen med mycken skicklighet pådragit en rå björnhud. — Blif inte rädd, herr pastor, jag vill er intet ondt, sade han och såg på kyrkoherden med ett par ögon, som vid norrskenet syntes mörka, men dunkla och milda. — Hvad år du för en karl? Hvad heter du? — Mitt namn år mycket fult, jag vet icke om jag vågar såga det. — Såg det, om du vill. — Logren! — Så bebjertad ån den gamle kyrkoherden var, så gick dock en hemlig rysning genom honom, då han hörde mördarens fruktade namn, och kånde hans tunga hand. — Hvad vill du mig? — Han der från Kangasniemi förstår ju icke svenska? — Jaså du vet det? (Forts.) 22 ?