jag annat göra ån visa honom mynningen af min studsare? — Gör det fritt, pastor, jag har skjutit ur skottet, på det ingen olycka skulle hånda. — Din oförsigtiga drummell vi åro då värnlösal — vi åro dock två. Han år likväl beväpnad, tillade gubben efter en stund. Kanske ait jag gjorde dumt; men jag tycker att det år båttre att mördas ån att bli mördare sjelf. Bli inte ond på mig, herr pastor, men jag ville icke se blod på pastorns rena hånder. Kommer Logren och såger något ondt, så skall jag ta ett nappatag med honom, så att pastorn kan komma undan utan strid. — Gud år öfver oss; jag fruktar inte för mig sjelf, men jag ville icke att de heliga kärlen skulle falla i röfvarehänder. Som de sålunda talade sinsemellan på finska, det enda språk den gamla drången förstod, kånde kyrkoherden plötsligt att en tung hand lade sig på hans axel. Han vånde sig om med någon förundran, och såg en högst besynnerlig varelse sitta bakpå slädan Vid första anblicken kunde man tagit honom får en åkta björn, ty ensådans ram låg verkligen på pastorns axeloch ett stort spetsigt hufvud, med hvita blodiga tånder grina