Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 2

selstack, så att bonden sedan hittade dem på våren, utan att veta hvarifrån de kommit. Han gör så, den der, han tar från den rika, och ger åt den fattiga; han slår den högmodiga och hjelper den elända, alldeles som vår Herre! — Han år en stor skurk, hår jag, sade pastorn, min kåra gubbe, som både mördar och stjäl. Du hade icke bort hindra mig att skjuta den bofven. Det hade varit att befria samhållet från ett vårre vilddjur ån en björn. — Åtminstone får inte pastorn skjuta honom så långe jag år med, i fall han synes en gång till, sade den envisa finnen; ty då blef del slut med oss begge. — Hur så? — Jo, pastorn kunde icke vara prest mera, och jag kunde icke tjena hos den, som hulpit skarpråttaren. — Tror du att ingen ann skall fålla honom? frågade pastorn, med en hastig blick, för att göra slut på hans illbragder? — Han gör aldrig godt folk illa. (Fo1ts.)