Utrikes Nyheter. Köpenhamn den 3 November. Såsom bekant år föll det förslag till kommunal lag, hvilket regeringen förelade vid förra riksdagen, emedan det ansågs allt för mycket hylla centralisationsprincipen. Nu har regeringen åter sörelagt ett förslag i den vägen, nemligen om sockennämndernas och amt -rädens sammansättning. Med en total reform af kommunalförhållandena vill regeringen vänta tills helstaten blifvit ordnad. Det förelagda förslaget, till hvilket vi återkomma, gär ut på att bringa den kommunala vallagen i dfverensståmmelse med den allmånna och år alltså af en demokratisk tendens. Brissel den 1 November. Den nya ministern har nu blifvit bildad med hr de Brouckere i spetsen. Utrikesportsöljen har de Brouckere sjelf öfvertagit, och de öfriga hafva blifvit fördelade på följande sått: Picrcot, inrikesminister; Ch. Faider, justitsminister; Ch. Liedts, t. v. finansminister; van Hoorebeke, minister för allmånna arbeten och general Anoul, krigsminister. Den sistnåmnda innehade samma befattning i det förra kabinettet. Då de nya ministrarne tillhöra samma parti och hysa samma åsigter som de afgångna, har alltså ministerkrisen erhållit en för de liberala ideerna gynnsam lösning. Det beror dock nu på, om de kunna bibehålla majoriteten i kamrarne. Turin den 30 Oktober. (Tel.-depesch till Preussiska statst.) Sardinska ministrarne ha samtligen inlemnat sina asfskedsansökningar, som blifvit antagne af konungen, och sedan äfven grefve Cavour vågrat tillbakataga lagförslaget om det borgerliga åktenskapet, hafva af denna anledning de med honom inledda underhandlingar strandat och grefve Balbo erhållit uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Man tror allmånt, att grefvarne Revel, Scolpis och Pollon, alla tillhöriga den yttersta högran, skola blifva medlemmar af detta nya kabinett. Detta uppslag har kommit så mycket mera oförväntadt, som man icke långre tillbaka ån d. 28 Okt. ånnu trodde sig åga grundade anledningar att hoppas, att en minister skulle komma till stånd af en Iiberalare fårg, ån den afgående. Skulle det olyckligtvis intråffa, att den yttersta högran, eller prestpartiet, komme att så regeringstömmarne, i sina hånder, så kan antagas för temligen såkert, att det varit franskt guld och sranska ränkor i broderlig samverkan med de Österrikiska påtryckningarne som reaktionen i Sardinien har att tacka för denna, såsom vi dock hoppas, tillfälliga och öfvergående öfvervigt.