Flickan, som i känslan af sin ensamhet trott sig hafva mod att lycksalig falla till hans bröst, förmådde nu, då hon nu för första gången var allena med honom, knappt att svara eller se på honom. Hennes hjerta klappade så våldsamt, att Herder kunde håra det. — Jag kommer just nu hemifrån ert hus, sade han, i det han ånnu flåmtade efter den hastiga gången — jag ville taga afsked och ånnu en gång tala med er. Man sade mig, att ni gått hit, — jag upptåckte för er syster min kärlek till eder, hon vålsignade mig, men ni — ack, Carolinel får jag taga med mig den vissheten att vi hådanefter åro ett? Han håll båda hånderna på sitt bråst och fåste sina saliga, bedjande blickar på henne. Då perlade tårarne utför hennes glådande kinder och i högsta sjålsspånning stammade hon: — Vårt sammantråffande år Guds verk — o, hvad jag år lycklig! Utan att de sjelfva visste det, hade de fallit till hvarandras bråst. (Forts.)