denna våg vara uppgjorda, om verkligen det rygte, som hårom spridt sig, skall kunna anses åga någon sanning. Vi vilja, såsom sagdt år, icke sästa oss vid den helt såkert omedvetna handråckning Sv. Tidn. hår gilvit det enda revolutionåra parti, som i Sverge kan komma ifråga, nemligen absolutism-drömmarenes. Men vi vilja undersöka halten af detta räsonnemang såväl i dess premisser, som i dess slutsats. Hvad först och främst Frankrike angår, så bör det icke vara någon, som litet låst historien, obekant, att det. var absolutismen, som bragte detta land, med sina utomordentliga tillgångar, till statsbankrutt och sånkte hela dess nårande befolkning i det djupaste elånde. Vi anse för vår del det -allmånna lugn-, som herrskade i Frankrike under t. ex. Ludvig XV:s regering hafva varit af den art, att revolutionens ohyggliga blodscener voro ett intet emot hvad som passerade under detta lugn-. Man har talat om denna revolution, man har med särdeles förkärlek upprepat beråttelsen om Septembermorden och andra gråsligheter, som hörde till den tidens historia, men man har glömt scenerna i bjortparken, måtressväldet, dessa små hemliga bref (lettres de cachet) med hvilka de maktågande och deras många favoriter kunde sånda hvilken som helst af sina ovånner, ofta de ådlaste personer, till Bastiljens hvalf, att der försmåkta hela sin återstående lefnad; man har glömt jagtlagarne, enligt hvilka en adelsman kunde antingen dgonblickligen ihjålskjuta, eller på en vild håst bakbinda en bonde, som skjutit en hare, kanske för att skydda sina planteringar; man har glömt dessa afskyvärda, jemte andra lika ohyggliga feodala s. k. råttisheter., som sunnos och utöfvades i Frankrike ända till revolutionen. Skulle man på en vågskål lågga alla de med kallt blod, utan tvingande nödvåndighet, under allmänt lugne, begångna brotten och på den andra lågga alla i revolutionens yra utförda gräsligheter, så skulle den förra vågen sjunka djupt till marken. Om vålståndet under denna tid hafva vi förut talat. Revolutionen förstörde mycket, men den råddade dock Frankrikes sjålskrafter och återgaf nationen den sinnesspånstighet, som det själsmårdande lugnetvarit nåra att tillintetgöra. Man måste håpna, då man jemför Frankrikes utveckling under 50 år ifrån revolutionen, och under 50 år till revolutionen. Det sednare var en långsam, men såker fortgång till undergång; det förra har varit en med jåttesteg fortsatt utveckling framåt till vålmåga, upplysning och kultur. Restaurationens mån ville håmma denna utveckling, derföre föllo de och Frankrike fortgick med föryngrad kraft under Ludvig Philips regering. Styrelsens korruptionssystem framkallade rop af harm och förtrytelse, hvilka genom samma styrelses kortsynta hallstarrighet öfvergingo till handling. Arbetsklassen, det sjerde ståndet, framträdde första gången för egen råkning på skådeplatsen. År 1848 års revolution, en af de betydelsefullaste, och åndock minst blodiga, som historien kånner, intråffade. Vi känna dess många misstag och den rubbning den medförde i all industriell verksamhet. Men detta varade icke långe. Rörelsen var redan i full gång innan den nurådande kejsarpresidenten återförde ordningenoch att den nu fortgår beror derpå att mannen år nog klok attinse, det hela hans makt hvilar på de stora industriella intressena, och att han derföre måste framför allt befordra dessa. Men detta allt hade Frankrike kunnat vinna, och mer ån detta, utan att kasta sig i absolutismens trolösa armar, och det hade också helt såkert vunnit det, om icke samma man, som nu skryter af sitt råddande dåd, sjelf underblåst den oro, som gjorde detta dåd möjligt. Vi kunna således på intet vis erkånna, att det år hr Louis Bonapartes kraftiga-styrelsemethod, utan representation, utan tryckfrihet etc. som vållat industriens nårvarande vånnen Mark får att af honom familiens all.