Styckegods. Torpillauds begrarning. Torpilland var en skicklig arbetare och god kamrat; han efterlemnade tröstlösa vänner, som ville på ett värdigt sätt visa honom den sista rtjonsten, när de af Potichel, den tröstlösaste af alla vännerna, erforo hans död. Den gode och känslofulle Potichel infann sig, badande i tårar, hos den aflidnes vänner. — Du vet väl, sade han till hvar och en af dem, Torpillaud, den stackars Torpillaud? — Nå, Torpillaud, hvad fattas honom? — Ack, min vän, jag har en sorglig pligt att uppfylla, svarade Potichel, fördubblande sina snyftningar; så är det med oss; han, som mådde så väl i morse, — är nu död, — Torpillaud död? — Ja, den stackars vännen är stendöd. Vid dessa ord vred Potichel sina händer och utbrast i en hel flod af tårar. Då han lugnat sig något, tillade ban: — Vi måste göra ett sammanskott, för att få honom i jorden; se här är en lista; Blancheton har gifvit 3 francs, Durand 5, alla hans arbetare hvardera 20 sous och Vermichot 4 francs, du ser att det redan är en liten nätt summa. Nu framlade han listan för vännen, som äfven skref på den, jemte hans arbetare; och alla öfverenskommo att följande dagen följa Torpillaud till hans sista hvilorum. Den outtröttliga och tillgifna Potichel sysselsatte sig hela dagen med insamlingen för en hederlig begrafning. Följande dagen begåfvo sig vännerna till sterbhuset. Ingenting antydde att någon aflidit der; man inträdde till portvaktaren. Skulle det vara för sent, sade en af vännerna, har liket redan blifvit bortburet? — Liket? sade portvaktaren, i det han förvånad betraktade sin hustru. — Ni förstår mig icke, ser jag, sade vännen; jag frågar om liket efter den stackars Torpillaud redan är buret till kyrkogården? Portvaktaren såg åter på sin hustru och sade halfhögt till henne: — Gif mig hit qvasten, så skall jag betala den der herrns skämt. — Jag skämtar icke, ropade vännen, som hört portvaktarens hot; ni ser väl att jag är sorgklädd, — jag har kommit bit för att följa min aflidna vän Torpillaud till grafven. Under det att denna dialog försiggick, passerade en annan scen af samma slag hos tobakshandlaren bredvid. En annan af den aflidnes vänner hade gått in i dennes bod för att köpa en cigarr; han närmade sig en rökande person, för att tända den i dennes pipa, men for förskräckt tillbaka. — Evad,-är det du? sade mannen med pipan. Den andre med cigarren svarade icke, utan betraktade endast den förra med förfärade blickar. — Hvad kommer åt dig, har du blifvit stött? — Jag — jag, ropade ändtligen mannen med cigarren, jag gaf i går ut fem francs för din begrafning, och du ser mig nu kläda för att följa dig dit du vet. Mannen med pipan var nämnligen Torpillaud, som icke hade minsta lust att låta begrafva sig. Man kan föreställa sig följden: Potichel, som gjort insamlingen för att låta begrafva sin vän, som icke var död, blef häktad och tilltalad inför polisen för bedrageri; men han förklarade sig på följande sätt: — Jag trodde verkligen att Torpillaud var död; emellertid är det fullkomligt sannt att han var dödande full, — Hvar har ni gjort af penningarne, som ni tillnarrat er? frågade polismästaren. — Jag gick till krogen, der jag qvarlemnat Torpillaud död; men hau hade gått hem och laggt sig; då sade jag till mig sjelf: om jag återlemnar penningarne, så skall ingen vidare bry sig om mig; men de kunna vara mig till stor nytta, och de blifva mycket bättre använda om jag med dem uppehåller mitt lif än om jag begrafvit Torpillaud, och — — så åt jag upp dem. Domstolen dömde bedragaren till ett års fängelse och 50 francs böter. En modern spekulant. I senaste tiden har en köpman och mäklare i Hamburg, vid namn Joua Lemos väckt stort uppseende. Han tillhörde den