Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 2

der till de första tonerna; öfverraskad ilade han fram till klaveret med utropet: — O! det år Haydns Sju ord-, min Gud! huru kunde ni veta det? Och innerligt betraktade han den spelande, som sjelf icke visste i hvilket upprördt tillstånd hon befann sig; men en outsåglig lycka strålade i hennes drag. Då Caroline slutat och numera med stor förlägenhet ville återvånda från klaveret till sin plats, sade Herder hånryckt: — O, huru kunde ni veta det? detta verk af Haydn har alltid utgjort min högsta förtjusning, ni har tråffat min själs största musikaliska skatt. Caroline kastade en betydelsefull blick på honom, hviskade förlågen några obegripliga ord och skyndade på sin plats, der Merk tyst och hjertligt tryckte hennes hand. Alla de nårvarande visste för långe sedan, att ett ordlöst utbyte af harmoniska kånslor ågde rum emellan Herders och Carolines sjålar, men detta syntes dem sjelfva så heligt och oantastligt, att ingen skulle vågat ens en Öppen håntydning, som kunnat bortrycka den fina, genomskinliga. slöja, som ånnu omhöljde tvenne oskyldiga själars tillgifvenhet. Enhvar iakttog nåstan med andakt, huru de båda beståndigt upptåckte nya sym