våggmålningar voro bortskurna och endast ornamenterna, som omgåfvo dem, fått stanna qvar, samt stannade slutligen vid en tillstångd dörr. Det hördes röster derinnifrån och jag bultade på. Dörren öppnades och jag intrådde i den gamla De la Gardieska vapensalen, der midt på golfvet sutto omkring 20 barn och låste eller skrefvo. Vid ett litet bord nåra dem satt deras lårare: grefve Thorsten Rudenschöld. Barnen, som af honom undervi sades, voro söner och döttrar af Leckö gods underhafvande, utom ett, en liten blåögd, ljuslocklig pilt, som satt midt jbland de andra och hvars namn var: Johannes Rudenschöld. Undra ej att denna kontrast mellan forntid och nutid gjorde ett djupt och outplänligt intryck! Numera begagnas icke detta skolrum. Grefve Rudenschöld har, efter många strider, fått sitt system tillämpadt på hela Otterstads socken, och lokalen år derföre flyttad till sockenskolhuset. Grefvens verksambet har sålunda blifvit utsträckt och ban arbetar oförtröttad i sitt sköna kall, såsom uppfostrare för svenska allmogens barn. Jag tror mig ej tråda grannlagenheten för nåra, om jag utför några detaljer af grefve Rudenschölds verksamhet, om hvars resultater jag der hade lyckan att få göra mig underråttad, i sållskap med en gammal f. d.lårare vid Skara gymnasium och konsistoriiledamot, numera kyrkoherde, samt en folkskollårare från hans församling, hvilka likasom jag kommit för att få personligen inhåmta grefvens skolsystem, och hvilka med mig sågo dess resultater med förvåning, glådje och tacksamhet. Den första degen besökte vi ett par af de nårmaste -rotskojorna-. (Socknen år indelad i 8 rotar, hvar och en med sin skola), Man kan ej se något enklare, ån en sådan skola. Midt på golfvet i en vanlig bondeller torparstuga (det våljes dertill alltid ett hus, som åger en god och ordentlig husmoder) åro tvenne bånkar, en högre och en lågre, framflyttade. På den lågre sitta barnen, på den högre hålla de sina böcker och råknetaflor. På en stol framför dem sitter rotskolmåstaren. På en tråsoffa framför fönstret satt en gammal gumma och spann; bredvid henne en yngre qvinna (husmodren) med ett barn på armen; på en stol nåra derintill lekte ett tre års barn med en docka. Hemmet och skolan åro hår sålunda ett. Vid en vink af rotskolmåstaren ordna sig barnen stilla på sina platser och sammanknåppa sina händer. Qvinnorna der borta i hörnet göra detsamma; sjelfva den lilla treåringen följer medvetslöst exemplet. Rotskolmåstaren låser högt en psalm, sader vår och välsignelsen. — Nu begynner arbetet. Det börjas med innanlåsning, hvilket går så till, att ett åldre barn, som kan låsa, (en s. k. rötverläsare-) undervisar det yngre, som ännu ej lårt konsten. Det år således ett monitörsväsen, men icke såsom i de stora skolorna, der en monitör står och pekar på en tabell för 7, 8 å 10 kamrater; utan der hvarje monitör (dfverlåsare) har en, högst två kamrater att undervisa. Denna skillnad år ofantligt stor. I förra fallet blir undervisningen blott mekanisk, hår blir den personlig; den undervisande tvingas sjelf till uppmårksamhet och noggranhet, och vinner derigenom sjelf ökad säkerhet i låsningen. Hår gäller således docendo discimus-, hvilket ganska litet år håndelsen vid tabellundervisningen. Det bör nåmnas, att grefve R. flitigt framhåller för de åldre barnen deras moraliska förbindelse, att undervisa de yngre, då de sjelfva på samma sått blifvit undervisade af andra. Hårigenom väckes tidigt i barnets själ känslan af en tacksamhetsskuld, som man år pligtig att söka gålda; Barnen skulle lått nog inse detta, om icke ofta sjelfviska föråldrar knotade öfver att deras barn, som kunna låsa, skola upptaga sin tid med att lära andra-. — Innanläsnin—