Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1852, sida 1

merna stego upp och med skenbar likgiltighet promenerade inåt skogen. Knappt hade Caroline mårkt att de nalkades hennes sömstålle, förrån hon torkade sig i ögon och, låt sina hjelpsökande blickar sväfva öfver buskar och mark. Nära vid sina fötter mårkte hon en tåt grupp af täcka skogsblommor, hastigt stålde hon sig på knå och plockade så fort som möjligt en bukett af skogs-skepling, klöfverblommor och gulvifvor. Vid denna sysselsättning trässade de båda damerna henne. — Hvad ämnar du göra? frågade systern och bemödade sig att få se ansigtet på den nedlutade, som i sitt upprörda tillstånd fortfor att plocka. — Jag åmnade binda en krans åt Herder för hans föredrag, svarade hon utan att se upp och så naturligt som möjligt. — Caroline, sade systern mildt och liksom bedjande, hvarvid hon sökte att upplyfta den knåböjande, hvad fattas dig? Du har behof af att meddela dig, min goda Caroline. Den tilltalade steg upp, kastade först en tacksam blick på sin syster, derefter en fruktande på Ravanell, såsom ett ogerna sedt vittne; men snart fattade hon mod och sade: — Hjelpen mig att binda en krans för att gifva honom!