Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1852, sida 2

nu hade hennes känslor blifvit alltför våldsamma, hon förmådde icke långre stanna qvar, utan sprang upp och skyndede inåt skogen. Man mårkte det visserligen och kastade bekymmerfulla blickar efter henne, men ingen vågade afbryta den heliga minuten och förråda det stackars flickhjertat. Under de stormande kånslorna hade det blifvit den upprörda flickan omöjligt att beherrska en namnlös smärta och tillbakahålla de framträngande tårarna. För att dölja dessa, hade hon utan vidare Öfverlåggning och i högsta ångest sökt ensamheten och knappt hunnit till närmaste busksnår, förrän hon föll i en konvulsivisk gråt. Med handen tryckt mot det beklåmda bråstet och den osåkra blicken riktad inåt den skumma skogen, drog hon djupa andedrag, hvilket förskaffade henne någon låttnad. Dold af de låga hasselbuskarnas löf, hade hon stannat i en drömmnnde ställning, då hon plötsligt väcktes derutur af ett ljud; det var Herders röst — han hade kommit i ett högt samtal med Merk. (Forts.)