och djopast pläga träsla bjertat. Den som anser mig för en svartrockig filosof, han dömer mig alltför fördelaktigt. — Ni spånner allt mer min nyfikenhet för söndagen, svarade Merk. — Ni sår af mig från predikstolen höra ingenting mindre ån lårdom, utan endast menskliga läror och angelägenheter, i ett språk, som går från mitt hjerta och från mitt deltagande för mensklighetens goda sak. Jag skall, efter min öfvertygelse, gifva anvisning huru menniskorna skola komma till en sann njutning af sitt lif i hjertats oskuld och samvetets renhet, men också med alla denna verldens anlag, förmögenheter och ändamål. Ty detta år engång Guds afsigt med vårt lif. Och har jag dermed predikat filosofi, så år det en mensklighetens filosofi, för att göra menniskosjälar lyckliga. Merk klappade Herders hand, den han i gilt temperament: liflghet hade fattat, och sade kort, men med vårma: — Efter er predikan skola vi vidare talas vid hårom. Ravanell hade lutat sig ner och plockade några skogsblommor, dem hon med vånliga och tacksamma ord gaf den nya vånnen. De promenerande hade anlåndt till fasaneriet; en högtidlig tystnad herrskade i skogen;