baka inom sina förra gränser, men i stället för trädgårdar och ängar qvarlemnar den, lik ett bergras, endast ödemarker; ingenting vill mera våxa der och ännu, om ett halft århundrade derefter kunna getterna knappt finna der ett sparsamt bete. I senaste tiden har gletschernas framryckande i Tyrolen gifvit innevånarne i detta bergland åmne till allvarsamma bekymmer. Redan långe hafva innevånarne i Oetzdalen med uppmårksamhet följt ismassornas rörelser; det år dem icke obekant att Gurzleroch Rosenthaler-gletscherna förorsaka de betydligaste öfversvåmningarna, och att sådana nu hota deras fruktbara dalsr med förödelse. Redan för längre tid tillbaka sänkte sig Vernast-gletschen ned till dalen, stångde den tvårt öfver, uppdämde den derigenom flytande bäcken till en sjö, hvars öfversvämning förhärjade allt, ända till dess utbrott i Inn-floden. Detta intråffade åren 1600, 1678, 1680 och 1771. Förhållandena i nyare tiden hafva varit lyckligare. Men våren 1844 begynte — samtidigt med Berner Oberlandes-gletscherna — åfven Rosenthaler-gletscherna, att med hotande hastighet röra på sig. Det hade icke undgått landtmannen i Rosenthal att de förfårliga gästerna redan i två års tid rustat sig till ett besök, att Rosenthaler-gletschen närmade sig vernast-gletschen och slutligen förenad med densamma, sramryckte ännu längre. Då i Majk, — så berättar ett ögonvittne, — Åden framsktidande ismassan blifvit fri från snö, så insågo innevånarne i dalen, att deras olycka var oundviklig; om hösten hade isen blott en half timmes våg att tillryggalågga för att tillspårra båcken — man visste af erfarenhet, att alla menskliga bemödanden voro såfänga. — Enligt de i Oktobor 1844 företagna undersökningarna, hade gletch-strömmen seden 1839 framskridit mera ån 100 famnar. Redan år 1845 motsåg maa med ängslig våntan det oundvikliga utbrottet. Olyckan låt icke