Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1852, sida 2

— En stund gingo båda tysta bredvid hvarandra; derpå sade Herder, hvars väsen antagit en vtss högtidlishet: — Jag tänker just på, huru liten den enskilda menniskan står inför den stora oändligheten — huru liten! — och åndå hvilken oåndlighet förmår hon icke att skapa ur sig sjelf! — Ack! det gör hjertat så saligt och ejälen så stark, då man har det medvetandet, att inom sig kunna bilda en verld med en evig vår. — Och hvad åro vånskap, Sympati, kärlek, andakt och glädje annat än ljusstrålar, hvilka utgå från denna vår till vårt oroliga lif? — — Men åfven smårtan år en ångel, som visar mennniskan till himlen, inföll Caroline lifligt, den smårta, som smålter tillsammans med en helig glådje och som endast den goda menniskan år i stånd att erfara. Då jag vid naturens betraktande, i hånryckning öfver en utöfvad dysd eller i andaki inför Gud icke vet, om det år småärta eller glädje, som uppfyller min sjål, så nådgas jag alltid tånka på Klopstocks ord: -Jag har gått ut för att tillbedja — Och jag gråter?(Fortsåttn.) fs ini