Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1852, sida 2

— ÄÅfven ni älskar skogen? — frågade Herder med en lått förvirring, som var honom egen i fruntimmers-sällskap. — Ackl af hela mitt hjerta! — svarade hon med en inre rörelse, som icke gerna kunde framkallas af den enkla och lugna srågan. — I skogens ensamhet, vid stranden af en sjö eller på en grön äng har jag ofta tillbragt lyckliga stunder, fortfor Herder; — då menniskan Önskar lugn, under lifvets oro och bekymmer, så har hon tvenne tillslyktsorter — antingen i naturen eller i idealverldens poesi — i båda dessa har jag alltid funnit det som gjort min sjål godt. — Den herrliga naturen ståmmer mig alltid högtidlig, sade Caroline; — I skogen bor andakt, på höjder och ångar andas man högre lefnadsglådje; — detta förstår Kleist med sådan sanning och inspiration att skildra. — Huru ljuft år det icke, når menniskan tråffar ett likkånsligt våsen! sade Herder egentligen för sig sjelf, men likvål så högt, att hon, som i stilla hånryckning gick vid hans sida, hörde det. Derpå tillade han högt: — Ni vet huru hånryckt jag år af den höga harmoni, som natur och menniskokånsla i poetiska uttryck funnit hos Kleist. Nu vågade hon kasta en öppen och tacksam blick på sin följeslagare.