nom till ledare. Hyeuan förlorade sällan spåret, men når sådant hånde, återfann den alltid råtta vågen. Den gjorde honom uppmärksam på hvarje fara; mötte han någon Arab, så kröp djuret in mellan sin herres ben, dess hår reste sig som borst, det visade sina skarpa tänder, och dess ögon voro stadigt fåstade på fråmlingens, till dess denne passerat och hade sagt sitt Scholand. En gång gjorde Berthoud en utflykt till öknen, då hyenan var med åhonom; han vågade sig för långt, snart var bans förråd af dricksvatten uttömdt, och hvart han vånde sina blickar, såg ban intet annat ån glödhet sand och Afrikas brännande sol. Krafterna sveko honom mer och mer, tills han slutligen icke förmådde slåpa sig fram långre. Han trodde sin sista stund vara kommen, ty hvem skulle vål gifva honom en låskande dryck i detta oändliga sandhaf? Hyenan gick vädrande rundt omkring sin herre, och försvann plötsligen med ofantliga språng. Efter tio för den försmäktande långa minuter återkom djuret i raskt lopp, och var aldeles genomvått. Ifrigt slickade det sin herres händer och ansigte, hvarigenom denne kom sig så mycket för, att han kunde slåpa sig fram i den riktning, hvarifrån djuret kommit. Så ofta han stannade af matthet, stod också djuret stilla. Ändtligen kommo de till en nyligen uppkastad grop, dit hyenan nu sprang förut. Men Berthoud fann intet vatten deri. Med nosen mot jorden sprang nu hyenan rundt omkring i små kretsar; dess knorrande blef småningom ljudligare, och se, gropen syldes med vatten. Huru trogen och tillgifven hyenan ån var mot sin herre, Så förlorade den dock aldrig sin instinkt: Ett dödt djur eller as kunde den icke emotstå. Hela dagar var den ute på ströftåg efter sådana, från hvilka den likväl alltid kom tillbaka, tills den en gång blef så illa sårad af en panther, att den dog efter några få dagars föropp. — DTS EA I ERA SANAOS AAA