Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1852, sida 1

Ett par timmar efter detta uppträde bar en gondol kapiten Bramante och de båda systrarna långt bort från Venedig. Månen, hvit som en silfverskifva, kastade ett diamantskimmer öfver Adriatiska hafvet, som lugnt och majeståtiskt utbredde sin omätliga yta. Plötsligen syntes en liten stjerna vid horizonten, just på den punkt, på hvilken de båda flickornas blickar fortfarande voro riktade. En och samma tanke — måhånda en vidskeplig tanke, men på en gång bitter och ljuft tröstande — genombåfvade dem och afspeglade sig i den håftiga rörelsen i deras drag. De förstodo hvarandra ögonblickligt, fattade hvarandras hånder, böjde sina knån och betraktade stjernan under en from, andaktsfull tystnad. Detivar, som om denna stjerna för dem varit den förklarade bilden af honom, som de så högt ålskat, och liksom om de i denna sista sorgliga blick tillsåndt honom sina egna själar. — — Någon tid derefter trådde Bramante i påfvens tjenst. Då han vid en skårmytsling, hvari han vågade sig alltför långt fram, dödligt sårades, svarade han en soldat, som varnat honom för faran och nu förebrådde honom att han icke följt hans råd: — Min vån, hvem har då sagt dig, att jag inte önskade då? Michaela och Bianca togo sin tillflykt i ett Carmeliterkloster. I början hade de endast för afsigt att der söka skydd och gästvänskap, men snart fattade de det beslut, att för alltid helga sig åt klosterlifvet. Michaela uppbjöd allt för att afråda Bianca från utförandet af detta sista beslut. Men Viscontis dotter stod fast deri. — Min syster, sade hon en gång till Michaela, om han ännu lefde, så skulle denna dubbla böjelse, som