Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1852, sida 2

och i himlen uppväga alla de små synder, hvilka jag begått hår på jorden. — Någon bar förrådt senatens hemligheter; det kan inte vara någon annan ån dogen, han har gjort sig skyldig till högförråderi. — Som ni sagt, signor, det år verkligen dogen; men från det ögonblick då jag går denna bekånnelse, från det Ögonblick, då jag förråder, hvad jag hos honom vid mitt svård svurit att hålla hemligt, år ni redan ett dådens barn! Så litet förstånd ni ån har, så måtte ni vål åndå begripa det. — Ha, usling! ropade Venetianaren ursinnig. Men det skall inte håndal tillade han, i det han strök sig med handen öfver den med svettdroppar betäckta pannan, och störtade mot dörren. — Har ni då inte sett, sade Bramante lugnt, att jag stångt den? — Lazarino! ropade prokuratorn, som nu började aldeles förlora koncepterna. — Ni ropar på Lazarino, men ni vet ju att han är utgången. Och vill ni veta hvart, så skall jag såga er det? Han har gått för att bedja Gud, att han måtte belåna de goda och straffa de onda hår på jorden. Vid dessa ord kastade Bramante en blick på balkongen. (Forts.) pe