Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1852, sida 2

— Jag tackar er sör denna komedi, signor capitano, sade han med temmeligen lugn råst. Jag skulle vara er ånnu mera förbunden, om ni ville såga mig, huru det kommer till, att ni kunnat intrånga ånda hit till mitt kabinett? — Jag förstår vål att detta öfverraskar er, men tillåt mig såga er, Messer Ugo, att detta år en punkt, hvars förklaring kan vara temmeligen likgiltig för en menniska, som inte mera har en timmes tid att lefva på. — Usling! Du ämnar mörda mig? ropade Simonetta. — Att taga lifvet af en menniska, som är oskyldig, och hvars oskuld man känner, såsom edra senatorer gjort; att döda honom, oaktadt man erkånner, att han icke år skyldig, (ty så lyda uttrycken i ert hemliga beslut, och jag inser lått, att man blott inom slutna dörrar kan fatta sådana beslut) -— att på sådant sått beröfva en menniska lifvet, det kallar jag ett mord, signor! Men att dåda den usling, den lika fega som blodtörstiga tiger, hvilken varit anstiftaren och det verksamma, grymma och obarmhertiga verktyget till denna nedriga handling, Ack det år inte något mord, utan en berömvård bragd, en handling af den hämnande råttvisan, och tillika en outsäglig njutning, som skall blifva min ålderdoms glådje,