— Hvad då? — En butelj godt vin kanske? — För fan, begriper du då inte, att jag år hår i affårer? Derpå tillade han lugnare: — Likvål tackar jag dig för din goda afsigt; gå nu! , — Skulle ni inte åtminstone vilja hafva en sorbet, signor? — En sorbet! Hvad år det för slag? Glace, eller huru? Något uppfriskande och kylande? Näväl, jag skall åta en sorbet; men fort! Lazarino hemtade sorbet. — Skynda dig nu på våg till San Geronimo-kapellet! Först om två och en half timme får du återkomma. Lazarino gick, men kunde omöjligen begripa hvarför man skickade honom till det gamla kapellet. — Det må nu vara hvad orsak som hellst, tånkte han åndtligen, tiomannarådet vill så hafva det. Bramante förtärde sorbeten i två tag. — Ack, sade han, all Appenninernas is skulle kunna smälta i min mun, utan att askyla mig. Helvetets eld brånner i mitt bröst, och jag behöfver något annat att slåcka den med.