ännu farligare, deruti att det brådmognar och nårer begår, som föda sjukdomar för hela lifvet, derföre att hvarken kroppen eller själen hafva fått nog helsokraft att öfvervinna dem. Liksom brånvinets gift förderfvar våra lågre folkklasser, så förderfvar den falska uppfostrans gift våra högre. Skola vi hafva en röst mot det ena onda, men ej mot det andra? Skola vi såka borttaga grandet ur vår broders öga, men behålla bjelken i vårt eget? Böra vi åtminstone ej vid de allmånna uppfostringsanstalter, som åro åmnade till mensklighetens vålfård, och hvarest offren falla i skaror, undanrödja sådane olycksbringande förhållanden? Men det år ej blott i detta sall den Kjellbergska skolan står såsom en trogen, men för hvarje tänkande menniska sorglig bild af vär tids falska uppfostringsåsigter; den hyllar åfven i sjelfva undervisningens ämnen och methoder alla dessa förderfliga fördomar. Det syntes tydligen vid denna examen, och vi ha erfarit det dessutom, att språkundervisningen år en hufvudsak: Tyska fransyska och engelska. Vi hafva visst ingenting emot att alla dessa åmnen låras af den som åger särdeles anlag derför, men det bår ske efterhand, vid en mera framskriden ålder, och bör i begynnelsen vara mera bisak ån hufvudsak. Men dersföre bör ej en flicka, som har högre förståndsanlag och som vill odla dem, anse sin uppfostran slutad vid 17 å 18 år. Den speciella kunskapsbildningen bör just börja vid denna tid. Derförinnan har man andra vigtigare åmnen att inhåmta, som böra vara gemensamma för alla, till hvilka hör kunskapen om modersmålet. Det år en vanlig erfarenhet, att personer, som anses ganska abilda de icke kunna ens stasva modersmålet (hvilket också år rått svårt), ånnu mindre sammansåtta det i något så når vackra och asslutade periodbyggnader (hvilket år ånnu svårare.) Vore det dock ej skål att man lårde sig skrifva god svenska, når man år svensk, förrån man lår sig skrifva dålig fransyska och engelska? — Hvilket rikt innehåll, hvilken mångfald af åmnen till sinnets upplyftning och förådling lemnar icke naturkunnigheten! Männe det ej vore mera passande, mera stärkande till själ och kropp för en ung flicka, att få gå ut en vacker vårdag kring skog och mark och lära sig känna något af dessa blommor, som dofta vid hennes fötter, af djuren på marken och foglarne i luften? — Öch stjernhimmelen sen! Hvarföre skall hon ej få en aning om dess storhet, om de enkla, eviga lagar, enligt hvilka Gud styr sin sköna skapade verld? Vi önska icke åka undervisningsåmnenas antal — de åro nog många förut — men vi vilja stt det våsentliga skall stållas framför det ovåsentliga, det innehållsrika framför det formella. — Af detta skål böra ock sådsne kunskopsåmnen, som råknekonsten, samt historie och geografi, upptaga en vida större del af lårotiden ån de nu göra. — Hvad slutligen kristendomskunskapen angår borde den undervisas mycket enklare och mindre gå ut på minneslåsning ån på Guds sanna kånnedom och dyrkan. Kristendomen, har en stor sörf. sagt, sår så enkel, att ett barn kan fatta dess sanning.Undervisningen deri borde närma sig en daglig kort gudstjenst. Att kunna. bedja innerligt och andaktsfullt, det år att kånna mer af Gud, ån kunskapen om alla möjliga dogmatiska klystigheter. — Hvad -talangerna-, musik och teckning, angår, så borde de ovillkorligen inskrånkas till dem, som visa beståmda anlag derför. Vi veta alltför vål att en svagare förmåga kan upparbetas, men det får icke ske på andra låroåmnens bekostnad; man kommer dessutom icke till något verkligt resultat dermed, derest icke en särdeles kraft och ihärdighet förefinnes. Om handarbetena vore mycket stt såga. I korthet vilja vi blott yttra, att de i KjellAA — ——