Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1852, sida 1

varit okunnig om den persons stållning, som svarade honom så barskt. — Lazarino, svarade denne. — Nävål, min vån Lazarino, eller snarare, din hundsfott, se hit, så får du se hvad du har att göra! — Och han visade honom den medalj, som dogen gifvit honom. — Ack, förlåt, förlåt! ropade Lazarino, i det han föll på knå. Nädigaste herrel störta mig inte i förderfvet! Ni sade mig ju inte — jag visste ju inte — tala befall, jag år beredd att lyda er. — Vålan, sade kapiten, som det tycks, så kostar det någon möda att få något af dig. Derpå tillade han i strång ton: — I tiomannarådets namn — Lazarino bugade sig. — Måste du föra mig till prokuratorns kabinett. — Kom, sade Lazarino, kom. Då de voro i kabinettet frågade Bramante: — Hvarut ligger detta fönster? — Åt lagunen till, svarade betjenten. Ack, det år en herrlig utsigt derifrån. — Vid hvilken timme kommer er herre hem? — Något före midnatten. — Är det såkert det?