Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1852, sida 2

bröte tystnaden — det är tillråckligt, och jag är lugn. — Je, nådig herre, ert förtroende skall inte svikas. Förr skulle jag låta sönderkrossa alla mina lemmar, innan jag låt aftvinga mig ett ord, som kunde bringa er i fara. Tillåter Ers Höghet mig att bedja om en nåd? — Tala, kapiten, sade gubben. — Kan ni i egenskap af doge gifva mig någon slags lejd, eller en fullmakt, af hvilken jag i nådfall kan begagna mig, för att få tilltråde hos några af senatorerna, dem jag torde böra bedja om bistånd. — Ingenting år låttare ån det, svarade dogen, hår år en talisman, får hvilken alla dårrar öppnas, och den jag endast i vigtiga fall lemnar någon. Det år en guldmedalj försedd med signorians vapen och tiomannarådets serskilda tecken. Högst få personer hafva dylika medaljer till sitt förfogande, och om sakerna skulle taga en elak våndning, så kan ni betjena er af den till er råddning. Ni behöfver blott visa den, och alla skola lyda er. — Tack, nådigaste herre! Ers Höghet kan råkna på mig. (Fortsåttn.) zzkAA3A.. XXIII KK XXX