— Usling! ropade Simonetta ursinnig, vet du vål hvem du vågat förolämpa? — Ja, det vet jag fullkomligt vål, svarade Bramante, i det han måtte prokuratorn med djerfva blickar, och jag har redan föresatt mig att snart bedja er om ursågt derför. För nårvarande har jag endast att såga er dessa ord: Den hår nårvarande signora Bianca Visconti har velat anförtro beviset på grefve Carmagnolas oskuld åt Hans Höghet dogen af Venedig, men inte åt prokuratorn Ugo Simonetta, — och det år en stor skillnad — tag inte illa upp, hr prokurator! — Ni vågar betvifla min redlighet! hvåste prokuratorns hesa ståmma. — Hvad! ropade kapitenen i skåmtande ton, jag skulle betvifla er redlighet! Ack nej — jag, tillochmed bestrider den. — Åh, du skall dyrt få betala din oförskämhet, mumlade Simonetta med en röst, som darrade af raseri. — Betala är just inte min vana, återtog Bramante leende, men jag har ju redan sagt er, att jag snart ämnar göra er min ursägt; jag ger er mitt soldatord derpå, och detta ord har kapiten Bramante ännu aldrig brutit, dertill ber jag er lägga noga märke. — Nädig herre, sade derpå Bianca till dogen, kapiten Bramante har rått. Behåll den