Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1852, sida 2

samt under dessa sista år, än att prosetera politiken. Vi vilja endast annotera håsra sakförhällanden, som måhända kunna förklara et och annat i dessa sednaste tilldragelser. Då förf. af dessa rader för 4 år sedan, ett ( par tre månader efter februarirevolutionen anlände till Frankrikes hufvudstad, var den första han der inlåt sig i samtal med, kusken, som körde honom ifrån bangården till hotelet. -— Nå, hvad tycka ni om republiken?var frågan. Fransmannen svarade, med den kånda fransyska axelryckningen: Ah, min herre! Republiken år den båsta styrelseform; men vi behöfva en Napoleon, som ordnar våra splittrade förhållanden. — Svaret öfverraskade, men lemnades utan afseende, emedan alla andra röster ropade så högt: -lefve republiken!. — De följande händelserna hafva dock visat, att det var en hemlig tanke inom fransmånnens sjål, som hår småg sig fram. Ett par månader derefter vandrade samme främling utanför en af Paris barrierer och stötte tillsammans med en underofficer vid linien. Talet leddes på en demonstration å de linietruppers sida, som voro lågrade omkring nationalförsamlingen, för hvilken man i dessa dagar fruktat. Man trodde att det socialistiska partiet vunnit dessa trupper på sin sida. Fråmlingen frågade huru hårmed förhöll sig. — Det år ett falskt rygte, försäkrade liniesoldaten; -endast i eit fall hade linien rest sig upp mot nationalsörsamlingen, och det hade varit, om den sörbjudit Louis Napoleon, att intaga sin plats i församlingen. (Låsaren torde erinra sig, att den exekutiva styrelsen (-le gouvernement executif-) föreslog nationalfbrsamlingen en sådan lag, men att den ej antogs, oaktadt Lamartine talade ifrigt derför. — Men hvad sympathier kunnen j hafva för denna äfventyrare!— Han må vara hvem han vill, men då han blifvit vald af folket, har nationalförsamlingen ingen rått att förbjuda honom intråde.Argumentet var ovederlåggligt. Dock år det sannolikt att soldaterna icke så strångt hvilat vid råttsprincipen, om ej det Napoleonska namnet haft en så underbar klang i deras öron. De Napoleonska sympathierne röjde sig ock vid det söljande presidentvalet, då man icke kan säga, att styrelsen arbetade för Napoleon, i hvilket Bonaparte fick 5 mill. röster, och Cavaignac, den dåvarande styrelsens chef, knappast fick 13 mill. På grund af allt detta betvifla vi att den enthusiasm, med hvilken Bonaparte nu på sin eriksgata blifvit emottagen, blott år tillstålla, såsom några isynnerhet engelska korrespondenter framhålla. Dock förete sig många besynnerliga motsägelser i afseende å denne -solkets utvalde.Då han d. 2 Dec. förl. år usurperade presidentskapet på 10 år, tog han detta steg, enligt hvad han sjelf proklamerade och enligt hvad han sedermera ofta upprepat, blott för att rådda Frankrike från -det råda spöket, från dessa socialistiska och kommunistiska sekter, som underminerat hela Frankrike, och för hvilkas hotande barbari endast, såsom Romieu predikade, armöens kanoner och bajonetter kunde skydda den civiliserade verlden. Bonapartes stridslösen var: utrotningskrig emot dessa barbarer, och med denna lösen på sin fana vådjade han till hela folkets dom öfver sitt dåd. Hvad tycks väl: af de 81 millioner röstberättigade, som finnas i Frankrike, erhöll Bonaparte, enligt de officiella uppgifterna, öfver 7 millioner bisallande vja till sitt verk. Då man erinrar sig att all Frankrikes intelligens röstade nej, så följer deraf, att det var ifrån massan af folket bifallsrösterna utgingo. — Men hvar fanns då detta omskrikna -röda spöke? — Eller skuleasde rödehafva röstat får den, som proklamerade att han upptrådde för att utrota lem? Detta sednare år ej gerna möjligt och — — ill hands, för att förhindra den grymmaste