Några ord i anledning af de sednaste händelserna i Frankrike, Med Bonapartes återvåndande till Paris, den 16 dennes, kan man väl anse kejsardömet de facto uppråttadt. Enligt bans egna ord, skall det blifva ett kejsardöme för fredlig utveckling, för civilisationens och vålmågans befordrande inom landet, för Algeriets fullståndiga koloniserande och införlifvande med Frankrike, för iedustriens och kommunikations-anstalternas befordrande o. s. v. Det tal, hvari Bonsaparte framstållt denna politiska trosbekånnelse, år onekligen hållet med en viss vårdighet, så att vi icke undra på att de mågtiga intressen, för hvilka freden, det yttre lugnet, år allt, blifvit anslagna deraf. Men en fråga blir: hvad betyda dessa försåkringar uti en mans mund, som den ena dagen oupphörligt handlat emot hvad han dagen förut bedyrat? — De betyda, enligt vår ötvertyg else, insenting annat ån att fredspartiet inom Frankrike är så starkt, att Bonaparte måste hylla dess åsigter. Men detta förhållande år också af icke ringa vigt, ty det betryggar Frankrikes fredliga stållning vis å vis det öfriga Europa vida mer ån om åsigten vore blott Bonapartes enskilda. — Skulle åter den låttrörliga allmånna opinionen inom Frank rike taga en annan vånning, nvilket den visserligen ej gör, såvida ej någon fråmmande regering år nog oklok att såra den ömtåligaste af alla Franska nationalkånslor, folkets nationalåra, hvarför man likvål nog aktar sig, lå utgöra Bonapartes ord alls ingen borgen ör fredens bibehållande. Alla gissningar, alla politiska kannstöperier ysselsåtta sig nu hufvudsakligen med den rågan: -huru långe skall det nya kejsardönet råcka?— Vi hafva ej hört en enda nenniska, som tror på dess stadiga varaktiglet, men somliga anse dess tid snart vara ute, ndra tro att det kan stå sig långe nog. Vi ilja icke uttala någon åsigt i detta hånseene, emedan ingenting visat sig mera otack