Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 2

—— dödlig blekhet; ack, Bramante, sade hon derpå, jag ber eder, får bort henne hårifrån. — Michaela, sade Bramante, ni år, i afseende på Bianca, i samma villfarelse, som den hvari jag befann mig. — Betånker ni vål hvad ni såger, Bramante — och detta bref? — Detta bref, upprepade Bramante, var ett verk af Visconti, hvars djefvulska bakslughet år er lika vål bekant som mig. Han hade utlagt en snara för hennes omisstånksamma själ, och derigenom blef hon en medbrottsling i det nedriga förråderi, hvars offer Carmagnola nu år. Öppna således edra armar, Michaela, ty hon år måhånda ånnu olyckligare ån ni, hon, som ålskar, utan att vara ålskad tillbaka, hon, som öfvergisver sin fader för att rådda honom, och som Carmagnola i sitt fångelses natt nu anklagar och kanske förbannarl — Han — åfven han sörbannar mig! sade Bianca. och tärarna öfversköljde hennes sårglösa kinder. — Ack ja, sade Michaela med djupt rörd stämma, hon år mycket olycklig. — Bianca! ropade hon derpå. — Min syster. Och Bianca kastade sig i hennes armar.