förena sina bemödanden med vära, för att rädda honom. — Hennes namn? frågade Michaela, i det hon på Bianca kastade en blick, ur hvilken redan fasa och hat framlyste, ty hon anade sanningen. — Hennes namn! Ni kånner henne, svarade Bramante, ty ni har förbannat henne. — Förbannat! ropade Bianca. Hastigt skyndade hon med Öppna armar fram till Michaela. — O, min syster! min syster! stammade hon med en af snyftningar afbruten ståmma. Michaela sprang förfårad tillbaka. — Prinsessan Bianca! ropade hon, och fåstade en ljungande blick på den unga flickan. Hon, som kastat honom i Venedigs bojor, hon som öfverlemnat honom åt döden, åt tortyren! — åt tortyren, hör ni det, Bramante? Ja, senatorerna hafva genom sina bödlar låtit sönderslita hans lemmar — åh, det år ovärdigt! — De skulle låta sjelfva erkeångeln Michael undergå tortyr, om han fölle i deras hånder! mumlade Bramante. — Och det år således hon! återtog Michaela, med ögonen stadigt sästade på Bianca, hvars drag vid ordet tortyr betäcktes af en