Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1852, sida 1

Hertigen svarade icke. — Således, fortfor Bianca efter ett ögonblicks tystnad, föraktade han mig! — Jag går nu, sade hertigen kallt. Du kånner nu hela mitt handlingssått — underkasta det en allvarlig och lugn pråfning, och jag år såker på att du skall gilla det. Bianca var nu ensam. Ingenting stod numera i vågen för utbrottet af hennes smårta. — Förakt! förakt! ropade hon med genomtrångande stämma, det är således allt hvad jag rönt af honom — och jag som trodde — som hoppades! — men hvad bör jag vål nu bry mig derom? Mellan mig och denna man herrskar numera inte annat ån likgiltighet och hat! — Må hans öde gå i fullbordan! Han älskar mig inte — må han dö! — och hon sänkte hufvudet i båda hånderna, hennes panna och bröst brånde som eld. Så förblef hon långe stående tillintetgjord, förkrossad och tillochmed återhållande sina suckar. Men snart höjde hon åter sin panna, och hennes förtviflade blick tycktes söka himlen. Tårarna strömmade Öfver hennes ansigte. — Ja, sade hon, med uttryck af ett outsågligt lidande, denna man, hvilken jag gifvit hela min sjål, för hvilken jag skulle uppoffrat