vändigt hafva ett så lockande utseende, men invåndigt endast åro stoft och aska. Karthåusermunkarnas nattliga gudstjenst begynte. Kapitenen låt mot sin vilja hånsöra sig af de stilla betraktelser, dem en högtidlig och religids sång aldrig förfelar att frambringa. Så stor Lebensbruder han ån var, så var dock hans själ alltid öppen får kånslofulla och hjertliga uttryck. Tanken på Gud hade isynnerhet slagit en fast rot i hans hjerta. Det var också denna tanke, som alltid uppråtthållit honom i alla lifvets svårigheter, och som åfven vid hans största felsteg hos honom be varade ett slags barnslig oskuld, som utgjorde en stor kontrast mot hans yfviga mustascher och oborstade soldatmanår. Från sitt cellfönster hade han utsigt till klostrets inkörsport och å andra sidan tili kapellet. Harmsen att oupphörligt fåsta sin uppmårksamhet på porten, som aldrig öppnades, vånde han den på kyrkan, hvars fönster upplystes af en dyster, darrande glans; orgeln ljöd och menniskoråster blandade sig med detta ljud. Genom fönsterna mårkte han skuggor, hvilka liksom i takt långsamt marscherade genom kyrkans skepp, böjde knå vid altaret och derpå togo plats på de vid våggarna fåstade trådbånkarna. Det var naturligtvis karthåusermunkarna, hvilka den ena efter den