Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1852, sida 2

— Men jag tar himlen till vittne, att jag aldrig, under de ögonblick af ångest, då jag fruktade straffet för mina svagheter, trodde att detta straff skulle komma från dig! — Min far! ropade Bianca, i det hon tryckte båda hånderna på hjertat, liksom om hennes inre rörelse velat qvåfva henne. — Vånta — ånnu har jag inte slutat. Åren förgingo och alla förhoppningar, som jag hyste för dig, tycktes vilja gå i fullbordan, då en man, hvars alla sträfvanden gingo ut på, att af min makt förskassa sig ett vapen, och hvilken jag upptagit hos mig, emedan jag inte anade de svarta anslag, som han förde i skölden mot mig, djerfdes föreskrifva mig vilkor och uppstålla sig som en lefvande skiljemur mellan mig och det mål, som jag ville uppnå. Genom jag vet inte hvilken helvetisk uppenbarelse kom han i kännedom af en hemlighet, som hertiginnan Beatrix sjelf först få dagar före sin dåd erfor; han smickrade Sig med hoppet att kunna förmå mig till erkånnande af den dotter, som jag uppoffrat för dig, och kom en dag med denne, som under namnet Michaela blifvit uppfostrad bland de piemontesiska bergsboarne, för att såga mig, att de båda belöningar, som han önskade begåra af mig, vore ett högtidligt erkånnande af