D Om ni har medlidande med mig, mir far, om ni inte erfar en afgrundsglådje der att plåga mitt hjerta, så förklara er! — Du vill det således — nåvål, sade her tigen stråft. Du vill veta sanningen — så hår då! Carmagnola svor hertiginnan Beatrixs dotter evig kårlek och du år inte hertiginnan Beatrixs dotter. Ett doft rop trångde sig fram ur Biancas bröst. Hon såg upp, och för första gången i sitt lif varseblef hon i Philip Marias drag det hemska och gemena uttryck, som genast mårktes af alla andra, men hittills undfallit henne. Fadren var försvunnen; hon såg honom nu sådan han verkligen var, endast grubblande på list och förräderi, så som verlden såg honom — misstrogen, ömklig, vidrig. Hon tog liksom första steget in i en ny verld, i en försärlig verld af öfvergifvenhet, och förtviflan. Hon förutsåg i samma ögonblick otroliga katastrofer, men fann inga ord att uttala den ångest, som sönderslet hennes bjerta. — Nej, fortfor Visconti utan barmhertighet, du är inte hertiginnan Beatrixs dotter. — Du har en gäng med dina egna ögon sett hertiginnans dotter, då hon blek och svartklädd vid grefven af Carmagnolas arm lemnade detta palats och under hans skydd gick igenom folk