till allt hvad jag trodde dig veta om hans tänkesätt och afsigter angående dig. Jag påminner mig ånnu lika vål som du, de högtidliga ord, som grefven af Carmagnola uttalade framför hertinnan Beatrixs porträtt — ord, dem du af en händelse fick höra, och som du en gång i förtroende meddelade mig, i det du, stackars barn, öfverlemnade dig åt den glädje, som de väckte hos dig. Jag påminner mig äfven att han före sin afresa tog det löfte af mig, att jag vid hans återkomst skulle skånka honom den nåd han då åmnade begåra, af hvilket slag den ån måtte vara, och att jag högtidligen lofvade honom det — olyckligtvis — — Olyckligtvis? utropade Bianca. — Ja, olyckligtvis, min dotter, sade hertigen, berodde din förutsåttning, liksom min, på på ett misstag. — På ett misstag! Men, min far, ni kommer mig att tvifla på mitt förstånd! Har då en svindel eller vansinne fattar mig? Gjorde han inte framför hertiginnan Beatrixs portrått en. ed, att han endast skulle tillhöra hennes dotter? — Det år fullkomligt sannt, Bianca — och ändå — ja, man kunde verkligen förlora förståndet deröfver — ändå tänkte han i detta ögonblick inte på dig.