tAAiAii EN svara den frågan. Men vi känna hvad man ofta sagt och upprepat för oss, ehuru detta argument nu börjar blifva utslitet: nemligen att lagen måste skydda nationalidogheten emot utländsk konkurrens. Må vi derföre nu uppmärksamt pröfva hvad man kan mena med detta skydd åt den nationella idoghetenVi anse det sem orubbligt bestämdt, att ett af lagens vigtigaste föremål består uti att försvara industriens frukter emot yttre och inre fiender; d. v. 8. lagen måste lemna skydd åt den som eger, åt den som under någon arbetets form lånar ett medgal eller häfstång, åt åkerbrukaren, åt egaren till ett stort gods eller ett litet torp; åt den stora, som åt den lilla fabrikanten, i hans ofantliga etablissementer eller i hans trånga verkstad; åt köpmannen, han må stå i spetsen för stora magasiner eller en liten krambod; åt kapitalisten, som understödjer åkerbrukaren, fabrikanten och köpmannen. Lagen måste ock i allas intresse garantera hvar och en fri dispositionsrätt öfver frukterna af hans idoghet; ingen får tvingas att åter utgifva, hvad han har producerat, utan att hafva den förboppning, den ganska rättvisa förhoppningen, att han derför kan förskaffa sig det, som mest uppfyller hans önskningar och mest tillfredsställer hans behof. Det åter, som man kallar skydd för inhemsk idoghet, betyder verkligen blott ett förbud för den inhemska idogheten att producera något i landet genom utländsk införsel. Nationalindustrien, som man gerna kallar den, förfar på två sätt: antingen måste den med afseende på sin tillverknings behof, för att bedrifva den utländska handeln, taga sin tillflykt till produkter, som icke vexa på dess egen jord, eller vara i tillfälle att umbära dessa fremmande alster. Om det sednare är fördelaktigast, så försummar man icke att antaga denna princip, och lagens inblandning kommer här icke i fråga. Om ett motsatt förhållande eger rum, och det är en ögonskenlig fördel att bemta sitt behof från utlandet, tillkommer det då lagstiftningen att inblanda sig i saken och att tvinga näringarne att beträda en annan bana än den, som har producenternas och konsumenternas sympatier? En sådan inblandning aflägsnar sig mycket från sitt föresatta mål och har ingenting gemensamt med de helt olika verkningar, som den menskliga svagheten trott sig kunna kalla skydd. De ifrigaste kämpar för detta förnekade skydd försumma icke att säga, att de äro långt ifrån att vilja hämma den nationella industriens lyftning och framförallt att ej vilja hindra den att beherrska fremmande marknader, genom att efter behag göra de expeditioner, som synas den mest passande. Hvad de icke kunna tillåta, det är utlandets retourförsåndningar, skulle vi än, för att förskaffa oss dessa artiklar, betala dem aldrig så dyrt; skulle vi än i de inhemska näringarnes intresse bära det gröfsta kläde och betala det lika bögt som mycket bättre utländskt; skulle vi än dricka cikoria i stället för mocca. Säkert hafva dessa föga konseqventa vårdare af de inhemska näringarne, hvilka gerna skulle vilja sänka hvarje skepp som inlöper med fremmande varor, — förgätit, att vinsten vid ett byte icke består i den vara som vi lemna och utbetala, utan i den som vi emottaga eller införa. Utföra eller betala är i och för sig detsamma som en förlust; det är ett offer, hvartill vi äro tvungna för att erhålla den mängd af föremål, som vi nödvändigt behöfva; och den förlorar minst, som utför minst. Och då betalningen för införsel, till och med till lågt eller billigt pris, har en skada med sig, så skulle det vara den högsta fullkomlighet, om man kunde komma derhän, att införd sak vore hvarken mycket dyr eller mycket billig, utan kostade rätt och slätt ingenting. Detta är icke någon tom ytterlighet; den framgår ur den sannaste och handgripligaste verklighet. Ju större den mängd af värden är, som söker våra produkter, desto bättre är i verkligbeten vårt lands allmänna välstånd. Att gifva litet och få mycket är en fördel, som säkert ingen skall bestrida. De preussiska Östersjö-provinserna förse sig med de olika varor, gom de beböfva, genom att gifva sin spanmål i utbyte; Rhenländerna genom sitt vin; Schlesiens, Sachsens, Westphalens industriösa innevånare genom sina väfnader, kläden, smiden ete. Och så länge modet och smaken vexlar och handeln tilltager i omfång, mångaubblar sig också tillförseln i alla dess former och erbjuder slutligen åt producenterna för deras produkter det fullständigaste och mångfaldigaste utval och äfven på samma gång de mest passande medel att, som de tro, belöna deras arbeten. Befriade från inskränkande kontroll, förse sig producenter och konsumentor, förmeTLLU0p—ALLAAAKAKA-AAAA EFE—E—