Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1852, sida 1

HBii IAEA klarat sig vilja sätta en damm för demokratiens störtflod och har insinuerat, att hans politiska motständare vilja befordra några i hög grad demokratiska åtgärder, som äro vådliga för thronens och öfverhusets bestånd. Hans språk hade ett icke obetydligt inflytande vid valen bland gentlemen i aflågsnare delar af landet, der lord Derbys föreställning om demokratien, att den endast skulle vara en samling af trashankar, upprorsmakare, tjufvar och mördare, ännu år herrskande. Fräckheten af denna insinuation har lord John Russel manligen blottat. Vi återgifva hela detta ställe af hans tal: Tänker någon på fullt allvar påstå att folket i vårt land försöker att göra några ingrepp i kronans prerogativer? Jag tror sannerligen icke att någon kan stå upp och säga att det var hans tanka, ty det är ett kändt sakförhållande att vid ingen tidpunkt i vår historia folket varit mer fästadt vid monarkien eller mer tillgifven sin suverän. Nå godt, är det meningen, att folket försöker afskaffa öfverhusets privilegier och beröfva det sin andel i lagstiftningen? Uti detta hänseende tror jag mig kunna hemställa till min ädla vän (lord Panmure alias hr Fox Maule, krigsminister under den Russelska ministeren), som nyligen inträdt i öfverhuset, om han någonsin hört af ett sådant försök, när det gjorts och hvad hinder som funnits för den lagliga utöfningen af någon rättighet eller något privilegium, som i förmåga af konstitutionen besittes af öfverhuset. Nå godt, om detta har varit förhållandet; så är det åtminstone icke denna beskyllning, som göres demokratien. Meningen är icke, att demokratien i vårt land — och den anmärkningen må tillåtas mig, att demokratien har lika så goda anspråk på åtnjutandet af sina rättigheter, som monarkien eller högadlen — är missnöjd och fikar efter att omstörta konstitutionen och beröfva kronan och öfverhuset några rättigheter, som lagligen tillköra dem, Men det måste menas någonting annat — det måste menas någonting annat, som det höfves oss alla att önska — att demokratien i vårt land, under hvilken benämning jag förstår folket i vårt land, genom tillvext i magt, genom tillvext i intelligens, genom tillvext i rikedom, har erhållit denna ökade vigt, som den måste hafva icke endast i vårt land, utan i alla andra länder i verlden — har vunnit denna ökade betydelse, som tillkommer ett folk, hvilket är i hög grad idogt och genom fysiskt och intellektuelt arbete blifvit hvad det är samt använder sina andliga krafter på förvärfvandet af kunskaper och alstrandet och underhållandet af denna allmänna opinion, som så mycket leder och styrer i vårt land. Men, mina herrar, om dessa försök, på hvilka jag nyss anspeglat, äro försök, som, om de existerat, bort bekämpas och qväfvas, så är denna vackra tillvext af demokratiens makt, denna tillvext i intelligens, denna tillvext i rikedom, detta bildande af meningar mera upplysta och mera beräknade att regera verlden på ett förnuftigt sätt, så är allt detta en ökad makt, hvilken icke borde krossas, utan i stället uppmuntras och understödjas. Men jag vill säga mera, jag vill säga, att man icke i våra dagar kan behandla demokratien med dess ökade betydenhet på samma sätt som fordom, då det gick an att bruka tvång, ett tvång med hvilket jag endast var allt för förtrolig under de första åren jag gatt i parlamentet 1817 och 1819 och hvilket, oberäknadt att det verkade retande och sålunda framkallade det missnöje som det var ämnadt atc hämma, visade sig i ytterlig grad vanmäktigt och bade ungefär samma effekt, som om man försökte att uppdämma er präktiga flod i afsigt att förekomma en öfversvämning, eller, för att begagna en bild, hvilken mera passar för nuvarande tid, som om man stängde alla grindar på jernvägen på det att expressträngen skulle uppehållas i sin fart. Detta är alltså icke sättet, hvarpå demokratien med sin ökade makt bör behandlas; utan rätta sät:et är att lyssna till hvarje klagan, taga i öfvervägande hvarje besvär, och gifva denna inflytelserika makt, som annars kan bli skadlig och svår att styra, den lagliga organ som henne med rätta tillkommer. Detta är milt sätt att behandla demokratiens ökade makt. Antag, att vi följt deras blinda råd, som äro våra motståndare i parlamentet, antag, att franska revolutionen 1848 öfverraskat oss med alla de ruttna köpingarne, med Birmingham, Leeds, Manchester, Sheffield utan representanter, korteligen, med alla det gamla systemets missbruk, antag, att vi haft en spanmålstull, som åsyftade att göra folkets föda dyr och knapp, antag, att Irländarne varit missnöjde tillfölje deraf att alla borgerliga rättigheter förvägrades dem på grund af deras religion, antag, att allt detta varit så 1848 — och jag frågar nu, om vi med folkets förtroende och understöd skulle hafva undertryckt det revolutionsförsök, som våren sistnämnde år tillställdes af några oroliga personer? Jag anser det vara af yttersta vigt, att folket i vårt land, och framför allt personer med förmögenhet, icke är intaget af denna onyttiga och grundlösa fruktan, utan skrider framåt på! reformernas och förbättringarnes bana med förtröstan till det förtroende folket visar och den visdom det lägger i dagen, ty på så sätt uppföras bålverk emot demokratien, som inga våldsamma åtgärder skola åstadkomma. Vi hafva ett gammalt ordspråk, som ganska riktigt säger: ÅDen som icke vill gifva något får gifva allt. betta bar aldrig varit vår politik. Vi hafva: alltid varit för att bevilja hvad som är rättvist för att hafva styrka att afslå orättvisa fordringar. Allt detta år fullkomligt sannt och yttradt i råttan tid, då en dåraktig minister, som följer det partis politik, hvilket han bekåmpade i början af sin vådjobana, talar om att håmma demokratien i vexten och sannolikt kan för sina planer påråkna understöd af en aristokrati, som ånnu bår sår efter sina senaste vederlag och aldrig försonats med en åtgärd af råttvisa, hvilken den misslyckades i att hindra. Demokratien vet nu hvarest den skall 22 A2 AA