allt detta var en öfverenskommen plan mellan mig och en viss Ugo Simonetta, som är prokurator i republiken Venedig. Denne simonetta hade hos mig och senaten förbundit sig att ertappa grefve Carmagnola på bar gerning, antingen för verkligt eller skenbart förråderi, och att derigenom göra mig en tjenst, under det han på samma gång, blef sina herrar trogen, och på detta sått förtjenade belåning från båda hållen. — Men detta år ju den största nedrighet! ropade den unga flickan aldeles utom sig. — Vid din ålder ser man sakerna från den sidan, sade hertigen, utan att åndra ton, men litet eftertanka skall göra dig förnuftigare. Messer Ugo har gjort oss en ovårderlig tjenst, och jag vill slå vad, att du, oaktadt den harm som afspeglar sig i ditt ansigte, i inom få ögonblick skall hysa den största tacksamhet för honom, och vara den första som lyckönskar oss för hans stora tjenster. — Hvem? Jag! — jag skulle skänka mitt bifall till något sådant! Tro inte det, min far — aldrig! aldrig! — Det kommer sig deraf — haf inte så brådtom — att man aldrig kan riktigt döma om en sak, som man inte känner — och — du vet ånnu inte allt. (Forts.)