ga plats, och satte sig sjelf bredvid henne. Han betraktade henne med saderliga blickar, ryckte lått på axlarna, liksom för att beklaga henne, att hon af sin inbillning låt så förskråcka sig och ämnade tala, men Bianca afbröt honom: — Försök inte att bedraga mig, min far, Jag år fullkomligt såker på allt hvad jag sagt. — Hvaruti skulle jag bedraga dig, svarade Visconti, med en mildhet uti rösten, som på det sållsammaste sått kontrasterade mot det obehagliga uttryck af vrede, hvaraf hans ansigte ånnu bar spår; kan du vål tro att jag i hela mitt lif yttrat ett ord eller haft ens den minsta åtbörd, hvars orsak och bevekelsegrund icke varit ditt interesse och din framtida lycka? — Men då, sade Bianca, förfårad af Viscontis lugn, tillstår ni således — — Utan att undersöka, afbråt henne hertigen, hvarifrån du fått dessa verkligen på fullkomlig sanning grundade underråttelser, hvilka gjort dig så orolig, som jag nu ser dig, så drar jag inte i betänkande att tillstå, att Carmagnola inte till mig skrifvit något sådant bref, som jag förut sagt dig; — jag bekånner, att det föregifna svaret, som jag dikterade för dig, var en snara; — jag tillstår vidare, att