ling — men det skall inte hånda — nej — min röst år blott en flickas röst, men om ett rop om råttvisa, huru svagt det ån må vara, uppstiger till himlen, så hör Gud det, och hans vilja kan i nästa ögonblick rådda slagtoffret och krossa dess förföljare. — Min far, ni svarar mig inte, och åndå ser ni att jag lider, och att jag gråter — såg mig, att olyckan kan afvändas, såg mig, att det ännu är tid att återgifva honom åra och lif! Biancas krafter voro uttömda, hon var utom sig och tystnade. I början hade hertigen afhört detta håftiga tal med skenbart lugn; men småningom trångde hans djupt liggande Ögon längre in i sina hålor, hans låppar sammanpressade sig till ett bittert, ironiskt leende; en tung, oregelmåssig andedrågt höjde, och sånkte hans ihåliga kinder, och han började gå fram och tillbaka i rummet, liksom får att genom denna rörelse undfly en förfårlig tanke, som trångde sig på honom. Ett ögonblick skulle man trott att han, trött af sin förstållning, ville afkasta masken och, tillochmed inför sin dotter, med ett slags stolthet iklåda sig den förhatliga roll, som man förebrådde honom. Men plötsligen lugnades hans drag; han håftade på Bianca en blick af medlidande, fattade hennes hand, förde henne till en soffa, der han bad henne ta