— Jo, min far, det kunde hånda, att det af mig skrifna brefvet fölle i hånderna på en i Venedigs sold stående spion, att man betjenade sig deraf för att anklaga grefve Carmagnola för förräderi, och att han, för sitt försvar, påstode att han inte skrifvit något som kunde gifva anledning till ett sådant svar. — Hvad skulle ni göra, då ni inte mera har något bevis i edra hånder, och huru skulle det lyckas er att vederlågga honom, om han, glåmmande sina förbindelser, och i afsigt att rådda sin åra, offentligen anklagade er, att ni på ett lömskt sått utlagt en snara för honom? — Hvilken förutsåttning! — Himlen gifve att det endast vore en förutsättning, min far! Olyckligtvis år det rena sanningen. — Hvad såger du? — Ja, min far, ropade Bianca, som åndtligen låt sitt hjerta uttömma sig, jag förstår nu allt, jag vet allt! En afgrund af elakhet omgifver mig, och min blick har mått dess djup. — Ni har begagnat er dotter till verktyg för en feg och skåndig intrig. Ni ville störta er fiende i förderfvet, och har i ert barns hånder satt de vapen, som lömskt skulle genomborra honom! Det äår ett lönmord, hvartill ni försökt att göra mig till medbrotts