Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1852, sida 2

penbroder — men hvariill tjenar denna förklädning? — Denna förklädning? — Den var högst nödvändig, signora. Jag står i tjenst hos en man, som sett hela Italien får sina fötter, och som i detta Ögonblick, om han voro fri, åndå inte kunde finna en plats, der han kunde lågga sitt hufvud till hvila. — Är inte en landsflyktings vån sjelf en landsflykting? — Om hvilken talar ni? svarade Viscontis dotter. Hvem år fången? Det år vål inte grefven af Carmagnola? — Jag lemnade honom i Venedigs fångelser, der han afvaktar sin dom — döden såsom förrädare. En plötslig syn tycktes blånda Biancas ögon. Det förekom henne som om hon såge den förfärliga bilden af denna dåd, som kapitenen frambesvurit för henne. — Och hvarför vill man döma honom? Hvarför skall han då? fortfor hon med bruten ståmma. — Tack för denna ton, som kom ur ert hjerta. Ja, himlen ingaf mig den tanken att gå till er, signora, svarade Bramante, ty Gud kunde verkligen inte tillåta, att man begagnade sig af ert namn, föratt bringa en oskyldig på schavotten.