då skett, och hvem tager mig ur denna ovisshet? Biancas svårmod hade antagit en så dyster och tröstlös karakter, att sjelfva Autonia blef orolig deröfver. Hon älskade sin unga herrskarinna af hjertats grund, och sökte att geom alla möjliga medel trösta henne, men förgäfves. Den tanke, som förföljde Bianca, liknade ett sår, som med hvarje dag blir vidare och djupare. Antonia såg detta ganska vål. Hon begrep åfven att hon icke ågde den balsam, som kunde låka henne, och derför bad hon att himlen måtte förbarma sig öfver den arma sjålen. De voro allena. Sittande midt emot hvarandra — ty Bianca behandlade Antonia såsom en väninna — betraktade båda den nedgående solens underbara prakt. Dagens glånsande stjerna hade redan nedsjunkit under horizonten och lemnat efter sig liksom en hvirfvelvind af guldsand. Natten inbröt och utbredde sin friskt doftande skuggmantel Öfver staden. Biancas rum var endast upplyst af det obeståmda skimret af såderns korta skymning, ty hon hade förbjudit Antonia att upptånda lamporna. Det förekom henne som om denna skymning gjorde henne lyckligare och friare, som om den vore en slöja, sånd ifrån