hycklande anfall och slutligen den verkan, som frambringades af det olyckliga brefvet, som satan dikterat och Bianca undertecknat, Bianca, hvars redliga karakter alltid ingifvit honom medlidande för den oundvikliga och smårtsamma strid hon måste föra med sin egen far. Carmagnola ågde ett alltför ådelt hjerta, att han skulle kunna gissa den verkliga bevekelsegrunden till förföljelsen mot honom, också trodde han sig ännu möjligen kunna rädda sin åra och sitt lif, om blott Bianca sjelf kunde få tillfålle att förklara, att detta föregisna äkta bref endast vore ett verk af en djerf förfalskare och bedragare, och att allt endast vore en fabel, eftersom hon ju icke kunnat besvara ett bref, som aldrig funnits till. Men. huru många svårigheter stållde sig icke i vågen för erhållandet af en sådan förklaring! Ransakningen skulle visserligen råcka ånnu några dagar, men hvem skulle vål hafva ett så stort inflytande på Bianca, att hon offentligen afgåfve en sådan förklaring? Och åfven i det fall att grefven lyckades råttfårdiga sig inför sina domare — hvilket intyg skulle vara måktigt nog att förstöra det tvedrågtens och misstroendets frå, som någon hemlig fiende utsått mellan senaten och honom?