— Döden — må så vara. Vet du inte, min stackars vån, att man anklagat mig för förråderi. Inser du inte, att om jag flydde, så skulle hela verlden såga: Ja, Carmagnola år en förrädare! — Begriper du inte, att om jag också flydde hundra mil från detta fångelse, så skulle jag dock qvarlemna det båsta jag åger — min åra. — Det år sannt, sade Bramante, jag var en narr. Grefven tryckte sin trogna våns hand. — Förrådare! mumlade kapitenen mellan tänderna. Förrädare! Ack, min general, har man vål på blanka, ljusa dagen kunnat uttala detta ord? Det år inte möjligt — det måtte hafva varit natt, natt som i en mördarkula, natt som i denna graf, i hvilken de nedkastat er lefvande. — Nej, det var verkligen klara, ljusa dagen, och senaten hade en högtidlig session. Åklagaren hade ett bevis i sina hånder. — Ett bevis! — Grefven kunde icke båttre svara på detta Bramantes smårtsamma utrop, ån genom en hastig och ötvertygande beråttelse om allt, som tilldragit sig i senaten. Han berättade honom det triumferande mottagande som hans ord funnit, hans officerares förut öfverenskomna aflågsnande, prokuratorn Simonettas