Bramante förlorade icke en bokstaf af det som Carmagnola sade honnm, derpå ropade han plötsligt: — General, jag går till Milano! — Ävad skall du göra der? — Jag år visserligen ingenting annat ån en stackars soldat, och signora Bianca år en furstes dotter — men hvad gör det? — Behåfver man en gyllene tunga föratt tala sanning och framställa en bön? Hon skall få veta allt — och ni å er sida skall få veta hvarifrån det slag kommit som tråffat er. — Dyra vån, jag tackar dig! sade grefven. — Än Michaela då? tillade han med låg råst. — Michaela vet att jag år hår. Michaela tror på er oskuld och hoppas på Gud. Under det jag handlar skall hon bedja. Hvar och en hår på jorden har sin sårskilda uppgift. Allt detta hafva vi redan aftalat med hvarandra. Carmagnola slöt Bramante i sina armar, och de båda vånnernas tårar blandade sig med hvarandra. — Farvål, sarväll sade grefven med stockad röst. Vi råkas åter! sade kapitenen, i det han ösgjorde sig från grefvens omfamning, som hotade språnga hans hjerta. (Forts.)