— Bramante? — Ja, Bramante, som kommer föratt såga er: Gud skånker oss en dyrbar minut — låt oss begagna den. Se hår tag dessa klåder, denna hatt, denna långa vårja öfver hvilken skildtvakten inte kunde låta bli att skratta når jag kom, och fly. — Ack, var lugn, alla mått och steg åro tråffade. Om man håndelsevis frågar er hvarifrån ni kommer, så år det den enklaste sak i verlden: Ni har tillbragt hela aftonen hos fångvaktaren Gambara, er svåger och hos hans hustru Ugolina, som naturligtvis år er syster. Skulle man få det infallet alt tvifla derpå, så skall ni utan ringaste förlågenhet såga: Ack så raskt och vaksamt folk, huru stor tacksamhet år icke Venedigs signoria skyldig dem för deras stora tjenster. Af en enda flaska Cypervin, som vi alla tre druckit, åro de aldeles berusade. Gå och se efter, skall ni skrattande tillågga, och jag slår vad att ni skall få höra den ena snarka i kapp med den andra! — Förlåt mig, min general, att jag så hår förestafvar er hvad ni skall tga, med det gör jag för ert eget båsta. — Tag således fort på er de hår klåderna och gå. — Jag vill inte gå, sade Carmagnola. — Att stanna qvar hår vore såkra dåden, invånde Bramante.