— Jag skall inte vara långe borta, sade han i det han aflågsnade sig. Så snart Ugolina fann sig befriad från sin åkta mans båda ögon, som åndå voro litet besvårliga för henne, fattade hon kapitenens hånder och sade till honom i en förebrående ton, som kunnat röra ett hjerta af sten: — Bramante, ni ålskar mig inte! ni har aldrig älskat mig! — Ugolina! hvilken tanke! -Ack, jag år alltför såker derpå, ser ni. — och hvaraf slutar ni det, om jag får fråga? — Hvaraf? Af alla edra ord, af alla edra blickar och rörelser sedan ni kom hit. Här sitter jag framför eder, och får åndå knappt en enda blick af er; ni talar blott med min man, och det ser ut som om ni inte hade någon ro. — Ack, jag gissar — någon annan våntar er och ni borde redan vara hos henne. — Ugolina, jag svår på att — — — Se der, hvad ser ni nu återigen på? — Min själ tror jag inte på det der skåpet, som Gambara lemnat öppet! — Huru interessant år inte detta skåp! Men jag förundrar mig inte deröfver, ty nyss berörde min hand af en tillfållighet eder, och ni mårkte det inte! — Gambara, den pratmakaren, förklarade för