den. förålskade kapitenen. Jag kan inte vånda Ögonen från dig. — Ack, prata inte sådana dumheter, sade Ugolina, med surmulen min. För dfrigt kan man ju göra det ena utan att underlåta det andra. — Du kan betrakta mig och ändå dricka, du elaka smickrare. — Men ser ni då inte, sade Bramante, att jag håller måtta för Cypervinets skull! Och dessutom har jag åtit så mycket. Skulle vi inte smaka på Cypervinet? — Vånta ånnu ett ögonblick, sade Gambara, i det han steg upp från bordet. Klockan slår just nu nio; tiden år inne för mitt besök hos grefve Carmagnola, det sista före morgondagen. Jag skall blott fråga honom om han behöfver någonting; sedan gör jag min rund, och år inom två minuter tillbaka hos er, kopiten. Om jag skall såga rent ut, svåger, så tycker jag hufvudsakligen om er derför, att ni åfven i guden Bacchi armåe innehar en årofull rang — det år en Gud, som Jag hellre ville tjena ån alla Sforzar och Carmagnolar i verlden. Ha, ha, ha! Och glad åt sin egen qvickhet, hvaröfver han skrattade med full hals, tog Gambara en nyckel ur ett nåra kaminen stående våggskåp, hvars dörr var beslagen med starka Jernband.