riska erfarenheten talar för att så kan ske. Ty: under det de ådla metallerna vid slutet raf romerska kejsardömets tid stodo i ungefår samma vårde som i våra dagar, stego de, till följd af barbarernas inbrott och derpå följando upphörande af tillverkningarne, så att de vid Carl den Stores tid gällde ungefår 5 gånger mera ån nu. . Genom Amerikas upptåckt föllo de åter, men hafva på sednaste tider visat en stark tendens till stigande, ända till sist intråssade håndelser. Men håraf följer ingalunda, att nationalrikedomarne i Europa skola stiga: ett land kan ha öfverflöd på ädla metaller och åndock vara fattigt; likaså kan ett land vara rikt, utan att åga ådla metaller. Förmögenheten ligger nemligen i något mer än blotta penningarne. En invivid som åger jord, lösöre, arbetskrafter m. m. till ett vårde af 100,000 rdr åger onekligen mer, om han ock saknade guld och silfver eller deras representanter, ån den som har blott hålften håraf i penningar. Så anses England åga oerhörda rikedomar, till trots af sin stora statsskuld. Spanien under Filip II:s tid nedsjönk i fattigdom oaktadt det disponerade Perus och Mexicos guldoch silfvergrufvor. Orsaken år den nyssnämnda: att svårligen produktionen af ådla metaller någonsin kan komma att uppgå till annat ån en högst liten del af det industriella arbetets produktion i ett land, der detta åger full frihet att utveckla sig. Det år detta arbete, som åstadkommer den esentliga nationalrikedomen, ty dess kållor äro så utomordentligt många. Derigenom uppkommer således hufvudsakligen sörmögenhet, d. å. ett samladt arbete, och med Jörmögenhet sänkning af låneråntan. Man bör kanske erinra sig att räntan i det gamla Rom, under dess mågtigaste dagar utgjorde 60 4. Och dock saknades der visst icke kapitaler i ådla metaller, hvarken i statskassan eller hos enskilta. Tvertom omtalas privatförmögenheter ifrån denna tid, som synas åfven för oss oerhörda. I nyare tider har räntan oupphörligt fallit och detta blott till följd af det produktiva arbetets oupphörliga tillvåxt. Det synes oss som man sålunda gjorde, så att såga, guldet orått, då man skyller på dess ökade tillverkning skulden för kapitalernas tillökning och råntans derpå beroende sallande. Vi vilja, innan vi sluta, dock i korthet undersöka om denna kapitolvinst och räntesånkning är ett så stort ondt, som man föreställer sig. Vi tro nemligen tvertom. Ju mera kapitalerna tillvåxa, ju mera måste de söka använda sig på produktiva företag. Håraf följer nådvåndigt en större efterfrågan på arbetskrafter. Arbetet tages i anspråk, stiger i vårde, och arbetaren, som ånnu ofta måste tigga sitt bråd, kan förtjena det på årligt sått. Arbetskraften blir ett kapital, som lemnar en allt rikare afkastning. En kort kalkyl skall klart visa detta. Antag att i dag, såsom hos oss år förhållandet, råntan står till 6 och att en god arbetare kan förtjena 300 rdr om året. Hans arbetskraft åger då således ett kapitalvårde motsvarande en förmögenhet af 5000 rdr. Råntan faller nu till 3 2, men genom ökad produktion samt derpå beroende efterfrågan, stiger arbetarens inkomst till 600 rdr. Arbetskrastens kapitalvårde motsvarar då en summa af 20,000 rdr. Med den ökade produktionen följer sänkning i varupriserna, men genom arbetslånernas stigande intråder en ny, omåtlig konsumtion. De millioner, som förut endast kunnat konsumera det alldranödvändigaste, kunna nu konsumera af en mångd till deras trefnad och kultur hörande artiklar. — Så uppkommer allmån vålmåga, i stållet för proletariat och fattigvård; allmän bildning och sedlighet i st. f. råhet, sedeslöshet och brott. Vi kunna ej inse att i dessa förhällanden ligger någon våda. Tvertom. Det år också glådjande att se det vår tid utvecklar sig i denna rigtning. Det år ock af vigt att fram