Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1852, sida 2

går blott mig sjelf och år en affär, som jag inte kan uppdraga åt någon annan, inte sannt? — Men att bedja för en vån, för min herre, som jag ålskar så högt — nej, jag skulle alltför mycket frukta att blottstålla honom, jag skulle vara rådd att åfven min innerligaste bön förlorade sin kraft just derför att jag bad, och att Gud inte skulle höra mig. — Men ni, signora, som är ett helgon, en på jorden qvarlemnad ängel, bed ni, bed för honom, och vid min sjåls salighet, såvida den nämnligen inte gått aldeles förlorad — vi skola rådda honom! Och sedan Bramante sagt detta, ilade han till trappan och var med två språng utför densamma. — Ädla, redliga hjerta sade Michaela, i det hon såg efter honom. Du kånner dig inte sjelf — men jag, jag kånner dig, och i den bön, som du bad mig uppsånda till Gud, skall jag ej heller glömma dig. XIV. Fängelset. Utan att åga hvarken en Apollos manliga skönhet, eller en Aodonis ljufva behag, för