Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1852, sida 2

Signora, om ni befallte mig att simma öfver det Adriatiska hafvet, eller springa in uti en småltugn, eller klåttra upp för den granitpelare, på hvilken den hel. Marci lejon thronar, för att afskåra dess båda vingar, så skulle jag såga: Det år svårt, men jag skall åndå göra det! — Men att intrånga i Venedigs fångelser, det vill såga, i ett helvete, dit ingen solstråle kommer, och der djefvulen i menniskogestalt dag och natt bevakar sitt rof — det öfverstiger efter all sannolikhet alla menskliga krafter. — Bramante! — För himlens skull! — Ack vånta — vånta — inföll Bramante, i det han håftigt slog sig för pannan — ja — nu har jag det — så måste detlyckas — Ugolina! Gambara! — Hvad vill ni såga dermed? — Ingenting, signora, ingenting! — Hör mig. Jag skall göra allt hvad som står i mensklig förmåga. Men vi behåfva åfven himlens bistånd. — Ser ni, signora, jag år en odåga, en elåndig stackare, som skulle sofva mycket godt, om jag kunde låta förfårdiga en madrass af alla mina synder — med ett ord, jag duger inte till mycket — och om jag skall tillstå det, så vågar jag inte bedja — det vill såga, inte som om jag aldrig skulle bedja — ack, för mig sjelf beder jag nog, ty det an